Debatt: Avvisa förslaget till europakt

Eurokrisen driver på EU:s utveckling mot en centralstyrd ekonomisk politik. Politiken inriktas på att skära ner offentliga utgifter och inskränka fackföreningarnas makt. Däremot försvagas flera av de förslag på EU-regler, som skulle sätta stopp för oansvarig finansiell spekulation. Slutsatserna från euroländernas toppmöte den 11:e mars bekräftar denna utveckling.

Allra hårdast är kraven på de länder, som har fått lånepaket från EU. Grekland ska få de hårda villkoren för sina lån uppmjukade en aning, eftersom de lovar privatisera statligt ägande för 50 miljarder euro, omkring 460 miljarder svenska kronor. Irland fick däremot inte sina lån omförhandlade, eftersom de vägrade höja sina bolagsskatter som EU kräver. För krisländerna är det EU som dikterar villkoren för den ekonomiska politiken.

Men unionen vill inte bara styra politiken för den som tvingas ta lån. EU har redan föreslagit stora ingrepp i medlemsländernas möjlighet att bedriva en självständig finanspolitik. Nu vill eurogruppen gå ännu längre. Förslaget är dessutom öppet för icke-euroländer som Sverige att delta. För nordiska länder som Sverige och Finland är förslaget till europakt, som ska antas på toppmötet 24-25/3, särskilt bekymmersamt.

Förslagen innebär ett djupt ingrepp i den nordiska modellen, enligt vilken löner och arbetsvillkor ska bestämmas i förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Formellt är det medlemsländerna, som ska avgöra hur europaktens mål ska uppnås, men det är ingen tvekan om vilken politik som föreskrivs:

Lönebildningen ska kopplas till utvecklingen av produktiviteten. Löner i den offentliga sektorn ska stödja konkurrenskraften i den privata sektorn. I klartext innebär det lägre löner för offentligt anställda. Centrala löneavtal ska motverkas liksom indexering av löner.

EU lägger fast en politik, som ska ge lägre löner, och som är ett djupt ingrepp i den fria förhandlingsrätten, som har utmärkt de nordiska ländernas modell på arbetsmarknaden. Det är en modell, som har fungerat väl. Däremot sägs förstås inget om de höga vinsterna för privata företag och banker.

Europakten kräver att ”skyddade sektorer ska öppnas upp”. I klartext handlar det om krav på ytterligare privatiseringar och avregleringar. Skatt på arbete ska sänkas, och pensioner, hälsoväsende och socialt skydd ska ses över. Pensionsåldern bör höjas och möjligheterna till förtida pension begränsas.

Även EU:s grepp över den ekonomiska politiken ska hårdna, och EU kräver, att de nationella reglerna om budgetdisciplin görs till lag, gärna till grundlag. Skattepolitiken ska koordineras.

Dessa föreslagna förändringar utgör djupa ingrepp i det nationella självbestämmandet och ett hot mot den nordiska modellen på arbetsmarknaden. Därför måste europaktens inriktning avvisas.

Krisen för euron kräver andra åtgärder. Den bank- och finansspekulation, som orsakade mycket av krisen, måste motverkas genom mycket strikta regler för finansiell spekulation. Löntagarnas rättigheter måste stärkas i krisen, för att den inte ska leda till omfattande dumpning av sociala villkor på arbetsmarknaden.

De länder som tvingas till neddragningar i de offentliga utgifterna bör uppmuntras att göra det på ett mer rättvist sätt, som inte drabbar de redan mest utsatta. Samtidigt behöver vi utveckla vår ekonomi genom investeringar för ökad sysselsättning och minskat beroende av fossila bränslen.

Jonas Sjöstedt,
riksdagsledamot för Vänsterpartiet