Premiärminister Donald Tusk har en rättslig skyldighet att återupprätta oberoendet hos Polen  konstitutionsdomstol, som har hamnat under politisk kontroll. Men regeringens hantering av den senaste konfrontationen och dess egna domarutnämningar riskerar att förvandla en seger för rättsstaten till ett politiskt nederlag.

Polens konstitutionsdomstol står i centrum för en aldrig tidigare skådad konfrontation om rättsstatens principer. I fredags tog sig sju domare, valda av parlamentet, in i domstolens lokaler under en starkt omstridd insats, eskorterade av den statliga säkerhetstjänsten. Efter att president Karol Nawrocki i mer än sex månader vägrat att ta emot deras domareder meddelade en av dem, Anna Korwin-Piotrowska, att hon övertog ledningen för domstolen. Nawrocki avbröt sitt officiella besök i Senegal och skyndade tillbaka till Warszawa. Kamerorna fångade tumultet vid entrén.

Bilderna gav upphov till två motsatta tolkningar: ett legitimt försök att återupprätta rättsstaten – eller en statskupp?

Oavsett vilket intryck bilderna gav var fredagens insats ingen statskupp. Syftet var att återupprätta en lagenligt fungerande domstol, inte att ta politisk kontroll över den. Men omständigheterna kring fredagens ingripande gjorde det lättare att sprida anklagelsen om en kupp, vilket ledande företrädare för ytterhögern, från Marine Le Pen till Nigel Farage, snabbt visade.

Krisen började i december 2015, när det då regerande partiet Lag och rättvisa (PiS) utsåg tre domare till poster som redan hade tillsatts. Därefter följde systematiska försök att ställa landets främsta väktare av författningen under politisk kontroll. Domstolens ledning kom alltmer att anpassa sig till det tidigare regeringspartiets politiska intressen, och dess ordförande, Julia Przyłębska, beskrevs som en allierad till PiS-ledaren Jarosław Kaczyński. Domstolens avgöranden bidrog till att montera ned konstitutionella skyddsmekanismer, med särskilt långtgående konsekvenser genom beslutet i oktober 2020 som begränsade tillgången till abort.

Även europeiska domstolar har prövat frågor om konstitutionsdomstolens ifrågasatta sammansättning och bristande oberoende. I december 2025 slog EU-domstolen fast att Polens konstitutionsdomstol inte kunde betraktas som en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Som skäl angavs oegentligheter vid utnämningen av vissa av dess domare och dess ordförande. Europadomstolen hade kommit fram till en liknande slutsats redan 2021. I maj i år beordrade den Polen att inte hindra de domare som valts av parlamentet från att tillträda. Europarådets juridiska experter klargjorde dessutom i oktober att presidenten inte utan vidare kan vägra att ta emot eden från domare som valts av den lagstiftande församlingen.

I lördags bekräftade Europeiska kommissionen att det ligger inom parlamentets befogenheter att utse domare till konstitutionsdomstolen.

Rättsläget är tydligt: Polen måste ha en oberoende konstitutionsdomstol. Genom att vägra ta emot eden från domare som valts av parlamentet missbrukar landets president sitt ämbete för att blockera deras utnämningar och gör i praktiken anspråk på en vetorätt som han inte har. Detta är ett brott mot rättsstatens principer, inte ett försvar av dem. Men presidentens obstruktion ger inte regeringen obegränsat handlingsutrymme när den ska återupprätta domstolen. Även regeringens agerande måste följa lagen.

Fredagens insats väcker berättigade frågor. Anna Korwin-Piotrowska åberopade lagen om konstitutionsdomstolens organisation för att överta ledningen. För att tillfälligt stänga av domstolens ordförande och vice ordförande hänvisade hon till bestämmelser i lagarna om de allmänna domstolarna och Högsta domstolen, tolkade tillsammans med lagen om ställningen för konstitutionsdomstolens domare. Även om det uttalade syftet var att få ett slut på blockeringen, är det fortfarande en tolkningsfråga om dessa bestämmelser lagligen kan tillämpas på konstitutionsdomstolen.

Vem kan då göra en oberoende bedömning av om åtgärderna är lagenliga? Under normala omständigheter skulle det vara konstitutionsdomstolen själv. Men tvisten om dess legitimitet och funktionssätt gör att den inte kan lämna ett trovärdigt svar. Därför är en oberoende europeisk granskning särskilt viktig under rådande omständigheter.

Varken Europeiska kommissionen eller EU:s domstolar kan påtvinga Polen en nationell lösning. Deras uppgift är att bedöma om de reformer Polen har valt och de metoder som används för att genomföra dem är förenliga med EU-rätten och kraven på domstolarnas oberoende. En sådan granskning kan inte ersätta Polens konstitutionella process, men den kan bidra till att säkerställa att processen inte i sig används för att etablera politisk kontroll över en institution som är avsedd att vara oberoende.

Även regeringens egna domarutnämningar väcker frågor om dess engagemang för domstolarnas oberoende. Maciej Berek, som fram till för bara några veckor sedan var minister i regeringen och som Tusk har beskrivit som sin ”högra hand”, har utsetts till domare i konstitutionsdomstolen. Detta strider mot regeringens löfte att avpolitisera institutionen. Att ha varit minister innebär inte automatiskt att någon är diskvalificerad från att bli domare. Men att utse en person ur regeringens innersta krets väcker en uppenbar fråga: Hur kan Tusk med trovärdighet kräva en politiskt oberoende domstol samtidigt som han utser en av sina närmaste medarbetare till domare där?

Tusks regering bör fortsätta arbetet med att återupprätta konstitutionsdomstolen, men den måste motivera sina åtgärder med hänvisning till europeiska domstolsavgöranden och Polens rättsliga skyldigheter. Den bör ta avstånd från sådana ingripanden som fredagens insats, vilka riskerar att undergräva legitimiteten i återupprättandet. I stället bör regeringen välkomna en oberoende prövning av de vidtagna åtgärdernas lagenlighet och sträva efter att återupprätta domstolen genom transparenta förfaranden som kan försvaras inför allmänheten.

Regeringens metoder förtjänar att granskas, men det får inte skymma den grundläggande skillnaden mellan dem som tog politisk kontroll över konstitutionsdomstolen och dem som försöker återupprätta dess oberoende. PiS och dess allierade framställer redan konfrontationen som en statskupp. Även proryska aktörer har försökt utnyttja konflikten.

I hela Europa krävs mer än att byta ut personerna i ledningen för att återupprätta en konstitutionsdomstol. Det krävs att allmänhetens förtroende återställs för att institutionen står i lagens tjänst, inte i den styrande politiska majoritetens.

Än viktigare är att respekten för rättsstatens principer inte kan innebära att ett land för all framtid måste acceptera följderna av att dess institutioner har tagits över av politiska krafter. Men att återupprätta rättsstaten ger inte en regering fria händer att åsidosätta rättsliga begränsningar.

Det avgörande provet är om Polen kan återupprätta en konstitutionsdomstol som är oberoende inte bara av de politiska krafter som en gång tog kontroll över den, utan också av den regering som nu försöker återställa dess oberoende.

Alberto Alemanno 
Jurist, akademiker och  författare 
Democracy Fellow vid Harvard University, Jean Monnet-professor vid HEC Paris och grundare av The Good Lobby.