Gästkrönika: Vattentillgången är mer hotad än många tror

I Sverige, och i stora delar av EU, tar vi vatten för givet. Men faktum är att tillgången till denna bokstavligen livsavgörande resurs är hotad.  

Redan år 2030 kommer efterfrågan på vatten globalt att överstiga tillgången med 40 procent, enligt EU-kommissionen. Vid seklets slut kan stora delar av Spanien oåterkalleligt ha blivit öken, enligt Greenpeace. 

Om vi inte tacklar vattenfrågan i tid, blir den snart lika akut som energifrågan. Här har EU en central roll. EU måste både trygga sin vattenförsörjning och förbereda sig på naturkatastrofer som torka och översvämningar – något som klimatforskare menar kommer bli allt vanligare. 

Det är därför positivt att EU-kommissionen tagit fram en strategi för vattenresiliens, för att hjälpa EU:s medlemsländer att förvalta vattnet bättre – och samtidigt göra europeiska företag mer konkurrenskraftiga. 

Vattenstrategin var en av punkterna på dagordningen när Sveriges kommissionär, Jessika Roswall, träffade den svenska regionkommittén och svenska parlamentariker i början av maj. 

Roswall ansvarar som bekant för just frågor om miljö, vattenresiliens och en cirkulär ekonomi, och är den som leder arbetet att stärka den europeiska vattenförsörjningen. 

Vattenfrågan kan som sagt kännas icke-akut för många i Sverige. Men det är inte enbart en global, avlägsen fråga, utan även en lokal sådan. Även delar av Sverige har redan i dag problem med skyfall, vattenbrist och torka – bekymmer som väntas bli allt mer allvarliga.

Frågor som får stor påverkan lokalt, och som EU har stort inflytande över, är vattenföroreningar, främst från läkemedelsindustrin, och den målkonflikt som uppstår när kritiska råmaterial ska brytas nära vattendrag. Båda dessa frågor är högst aktuella i Sverige – och det är frågor som både ryms i Jessika Roswalls portfölj och hör hemma hos kommunala tjänstemän och förtroendevalda. 

Föroreningar är ju oftast just lokala. Vattenkvaliteten lokalt är förstås av största vikt för de som bor i området och nyttjar vattnet. Från SKR:s sida har vi konsekvent framhållit betydelsen av ett fungerande producentansvar, det vill säga att den som orsakar föroreningen också betalar för att rena vattnet – helt i linje med EU:s polluter pays principle. Vi skulle välkomna en ambitionshöjning på det här området, eftersom behovet av rent vatten bara kommer att öka framöver. Samtidigt är det viktigt att kommuner och VA-kollektiv inte lämnas med notan. Som sagt: the polluter pays.  

En annan viktig fråga under uppsegling är den om brytning av kritiska råmaterial i anknytning till dricksvattentäkter. Det handlar om material som är viktiga för den gröna omställningen, men som finns i marken, och att få ut dem därifrån innebär ingrepp i människors närmiljö – i värsta fall på människors vattenförsörjning. 

Flera sådana fyndigheter finns i Sverige, bland annat i Jämtland.  

När två väldigt viktiga intressen ställs mot varandra riskerar målkonflikter att uppstå. SKR:s linje är att vattenskyddet inte får försvagas, och eventuella kostnader för rening och förebyggande åtgärder inte får hamna hos kommunerna – även här måste principen att utsläpparen betalar gälla – eller i det här fallet, den som bryter. Det kommer vi att förmedla i EU-sammanhang när kommissionen nu signalerar att de vill öppna upp vattendirektivet för att underlätta brytning, och regionkommittén lyfte även frågan i samtalet med Jessika Roswall.   

När hon träffade regionkommittén berättade Jessika Roswall att när hon utsågs till kommissionär så sa Ursula von der Leyen: vattenfrågan kommer att bli viktigare än du tror.  

Hon ser ut att bli sannspådd på den punkten. Vattenfrågan är, och kommer att bli, allt viktigare för både EU:s medlemsstater och för dess medborgare – och de kommuner och regioner där dessa människor lever. 

Carina Ohlsson
Gästkrönikör
Ordförande SKR:s beredning för EU-frågor och ordförande svenska delegationen till Europeiska regionkommittén.