Gästkrönika: Ingen hållbar framtid med billigare bensin

EU är fattigt på olja och gas, samtidigt som den europeiska energimixen till två tredjedelar består av fossila bränslen. Vi måste alltså importera olja för att få hjulen att rulla.

Situationen i Mellanöstern visar, utöver ett enormt mänskligt lidande och ett folkrättsligt haveri, med all övertydlighet på Europas utsatta energiberoende.  

Genom en klimatpolitisk lins är energiberoendet problematiskt. Vi behöver ställa om för att säkra vår och efterkommande generationers överlevnad. Men det europeiska energiberoendet ska också betraktas genom en geopolitisk lins, givet att alla de stora energikriserna sprungit ur någon form av konflikt. Dessutom har energin använts i rent utpressningssyfte. 

Av OPEC-länderna på 70-talet, såväl som av Ryssland som av USA. Att just USA pressar Europa får betraktas som lite lätt ironiskt, eftersom bland annat amerikanerna skulle rädda oss från rysk gas. Dagens energipolitiska oväder ser inte heller ut att bedarra på ett tag.

Givet den geopolitiska kontexten bör vi fråga oss om vi vill vara beroende av gas och olja. Eller bör samma slutsats dras som på 70-talet, när den tidens oljekris framtvingade världens snabbaste omställning? Frågar man européerna själva så säger de i en undersökning gjord av tidningen Politico att de vill ha mer förnyelsebart, även om det leder till högre energipriser.

Tyvärr har den politiska debatten på flera platser i Europa, inklusive här hemma i Sverige, landat i ett kortsiktigt ”priset vid pump”. Det finns flera fel med den politiken.

För det första skickas notan vidare till nuvarande och framtida skattebetalare. I dubbel bemärkelse om bränslesubventionerna lånefinansieras. För det andra förspiller man möjligheterna i en allvarlig energikris genom att inte låta priset på bränsle leda konsumenterna i rätt riktning – mot en högre andel förnyelsebart.

Med detta sagt är den långsiktiga diskussionen om hur vi gör oss kvitt med oljan och gasen på tilltagande. Kanske finns här något att lära av Sveriges dyrköpta läxa från 70-talet, som på den tiden var ett av de länder med högst oljeberoende. 75 procent av energiförbrukningen utgjordes av olja. Det slog hårt mot den svenska ekonomin, med bränsleransonering och stagflation som följd.

Den svenska strategin hade fullt fokus på att bryta oljeberoendet. Energieffektivisering och fokus på alternativa energikällor för uppvärmning av bostadsbeståndet mejslade ut kursen. Där fanns förstås vatten- och kärnkraften, men även andra ännu inte kostnadseffektiva energikällor hägrade runt hörnet.

Idag är det svenska oljeberoendet nere på 20 procent. Dessa procentenheter är kanske de som är svårast att bli av med, inte minst eftersom den olja Sverige importerar till stora delar används som bränsle åt transportsektorn. 

Jämfört mot 70-talet är skillnaden dock den att det numera finns alternativ till förbränningsmotorn, där elmotorer och batterier i bilar, lastbilar, bussar och cyklar fullständigt förändrat förutsättningarna för pendling och transporter.

Starkare blir argumenten för satsningar på infrastruktur, som järnvägar, cykelvägar och laddinfrastruktur, liksom på satsningar som syftar till att byta ut den fossila fordonsflottan mot en mer framtidsinriktad bilpark.

I elektrifieringen finns givetvis andra geopolitiska beroendeförhållanden att ta i beaktande, inte minst gentemot Kina som numera är världsledande i produktionen av batterier, elbilar och solceller. Hur Europa ska knäcka den nöten är en annan fråga, men det är i elektrifieringen framtiden finns. Inte i sänkta bränslepriser.

José Perez Johansson
Gästkrönikör
Internationell sekreterare, TCO.