Debatt: Så vann Moderaterna EU-slaget om högerväljarna

Kulturkrig, oväntade sidospår, och en ökad benägenhet från väljare att prova något nytt (och förment ”spännande”) leder till att EU-val inte brukar gå de stora partiernas väg. Detta har länge setts som en allmän sanning. Men så blev det inte i årets val till Europaparlamentet. I synnerhet inte på högerkanten. 

I stället ökade Moderaterna för det andra EU-valet i rad, och blev näst största parti. Moderaterna vann slaget om högerväljarna och gjorde det med budskap om ansvarstagande, tro på Europasamarbetet och en seriös reformagenda. 

Om vi ser tillbaka på den tidiga våren var det knappast Moderaterna som sågs som det spännande partiet inför det då stundande EU-valet. Speciellt inte i kretsen av Tidö-partier. Både KD och L fick mycket rubriker och uppmärksamhet kring nya kända namn i utformningen av sina valsedlar. Och Sverigedemokraterna kände råg i ryggen och var i många mätningar näst största parti. Dessutom hade Socialdemokraterna kallat till presskonferens och deklarerat att deras huvudmotståndare i EU-valet inte var Moderaterna, som man dömde ut som ointressanta, utan Sverigedemokraterna. 

Moderaterna å sin sida bar inrikespolitiskt den yttersta maktens tyngd och ansvar. Och bjöd heller inte på några nya spännande namn, utan körde samma fyra första namn som vi hade gjort fem år tidigare, inkluderande mig själv. Trist och tråkigt, menade många. Och ja, det kanske det var också. Men den moderata strategin bar frukt. Vi drev en EU-valrörelse på framför allt tre ben.

För det första: Vi gick till val på att vi ville se ett fritt och säkert Europa, för framtida generationer, och med en grundmurad tro på Europasamarbetet. Det är även noterbart att vi på ett tämligen nytt sätt lyckades visa på skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Nytt i bemärkelsen att det gjordes som ett aktivt val och att det gjordes med ett moderat självförtroende. I frågor som tonalitet, synen på EU och internationellt samarbete, förhållanden till ryssvänliga krafter, samt att vi vill använda EU som ett verktyg för att hantera exempelvis brottslighet och migration. 

Men också ett budskap om att Moderaterna har en bevisad förmåga att leverera reformer på plats i Europaparlamentet. Under mandatperioden 2019-2024 hade Moderaterna flest uppdrag som chefsförhandlare bland de svenska partierna, tre gånger så många som Socialdemokraterna som har flest mandat. Andra gapar och står vid sidlinjen, vi levererar reformer för Sverige. Andra bedriver kulturkrig, vi sliter i förhandlingsrummen.

För det andra: En tydlig och genomtänkt reformagenda för hur EU kan användas för att möta samhällsproblem. Istället för att som vissa partier ha fokus på kritik av andra eller rikta in sig på olika saker som EU gjort dåligt, så presenterade vi förslag på hur EU-samarbetet kan användas för att skapa mervärde för medlemsländer och medborgare. 

Hur EU kan stärkas för att bekämpa kriminella nätverk, vilka EU-lagar som behöver skrivas om för att ge bättre förutsättningar för ny kärnkraft, hur EU:s migrationspakt kan fortsätta utvecklas, hur fiskebestånden i Östersjön kan värnas och hur tillväxt och konkurrenskraft bör prioriteras högre.

För det tredje: I en valrörelse som i mångt och mycket handlade om ”vem tar vem”, och där ett parti som Centerpartiet inte ens ville samarbeta med Liberalerna, valde Moderaterna att skilja sig från mängden genom att säga: Vi tycker Sveriges intressen är viktigare än spelteori. Låt oss därför samarbeta brett för Sveriges bästa. När Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna var överens om att de inte ville samarbeta med varandra, var det moderata budskapet istället att M, SD och S, som tre stora partier, borde samarbeta mer. Inte minst i centrala frågor för Sverige. För Ukraina, för vår arbetsmarknadsmodell, för skogsnäringen, energifrågorna och migrationspolitiken. 

Att kombinera allt detta gjorde att vi förmedlade en bild till väljarna som ett bedömt förnuftigt och seriöst alternativ. En strategi som säkrade Moderaternas bästa EU-val på femton år, och som gjorde att vi försvarade titeln näst största parti – med fyra procents marginal. Dessutom skedde denna framgång samtidigt som en betydande andel av M-väljarna stödröstade på KD och L. 

Någon skulle invända att trollfabriksavslöjandet från TV4, om Sverigedemokraterna, gav Moderaterna hjälp. Och så kan det säkerligen vara. Å andra sidan hjälpte det omfattande kulturkriget i relation till Gaza och Palestina, som kom att dominera stora delar av valrörelsen, knappast Moderaterna. Snarare tvärt om.

Det finns naturligtvis många slutsatser att dra av allt detta och av valet som helhet. Men en av dem är att svenska folket i grunden är EU-vänliga, och att ensidig och högljudd kritik mot EU som sådant inte imponerar på väljarna. 

Ett annat är att det ännu – populismens och signalpolitikens tidevarv till trots – går det att nå framgångsrika valresultat på ansvarstagande, pragmatism och seriöst genomarbetade reformförslag. Det sistnämnda en slutsats som också bör ha bäring i en mer renodlad inrikespolitisk kontext. 

Tomas Tobé
Europaparlamentariker, förstanamn för Moderaterna i 2024 års EU-val och vice ordförande för EPP-gruppen i Europaparlamentet.