Hoppa till huvudinnehåll
Hoppa till fördjupning
Centralisera resurser och befogenheter för att bättre möta katastrofer och konflikter i världen, uppmanar skribenten.

Läsartext: Effektivare FN förbättrar hjälpinsatser

Patrik Wikström 9 augusti 2010 | Ny modell krävs

Ett problem med dagens internationella hjälpinsatser är att de som regel präglas av ett splittrat agerande uppdelat på många händer.

I ljuset av skandalen med Wikileaks läckande av information hamnar de internationella insatserna i Irak och Afghanistan under granskning. Den bild som kan utläsas av den läckta informationen är ännu alltför svår att överblicka, men det verkar som om vissa farhågor om insatsens bristande effektivitet besannas.

Nationella och internationella hjälpinsatser nu och i framtiden behöver förändras och konkretiseras för att uppnå bästa tänkbara effekt. Hur konflikter och katastrofer ser ut i framtiden är svårt att förutse, men en sak är troligen säker och det är att de kan bli stora och svåra att hantera.

Klimatförändringar, krigsförlopp, olja och kärnvapen kommer i framtiden att försvåra humanitära insatser. Kravet på ett humant tankesätt är nödvändigt, inte minst med tanke på antalet drabbade människor i konflikter och katastrofer oavsett var de sker i världen. Ett problem med dagens insatser är att de som regel präglas av ett splittrat agerande uppdelat på många händer. Inte minst visas detta vid större händelser som jordbävningskatastrofen i Haiti och kriget i Afghanistan. Två vitt skilda exempel men trots detta så lika vad avser trögheten i hjälpinsatsens art och omfattning.

Därför bör det samlas beredskapsplaner och resurser och sist men inte minst ett auktoritärt beslutsfattande inom FN, EU, USA, Kina och Ryssland för att kunna lösa dagens och morgondagens katastrofer och konflikter.

Ryssland och USA har båda traditionellt efter andra världskriget försökt eftersträva global dominans inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Detta strukturella tänkande har med åren genomsyrat ländernas samtliga maktcentra, ja ända upp till presidenten själv. Att förändra en sådan struktur är svår och tar som regel flera generationer att genomföra. Moskva har fört en hård linje, med krig i Tjetjenien och Georgien som följd.

Rysslands nuvarande president, Dmitrij Medvedev, antyder att en förändrad syn på situationen i Kaukasus krävs från rysk sida. Han önskar mer av social och humanitär utveckling för att stabilisera hela området. Det är tänkvärt med tanke på den korta tid han varit president i Kreml.

Situationen i Afghanistan är på många sätt liknande den i Kaukasus. Den afghanska civilbefolkningen har levt under krig och umbäranden under många årtionden. FN med den internationella säkerhetsstyrkan (International Security Assistance Force, ISAF) och NATO har i Afghanistan ställts inför en mycket komplicerad uppgift.

Det uppdrag som är förlagt på FN och NATO är att stödja och bistå den afghanska regeringen i dess strävan efter att upprätta ett stabilt och fungerande samhälle. Insatserna utförs med provinsiella rekonstruktionsteam utifrån kombinerade civilmilitära biståndsprojekt. Nuvarande resurser står inte i proportion till uppgiftens omfattning.

En berättigad fråga i samband med detta blir hur det militära skyddet ska koordineras med det civila hjälpprogrammet för att samhället ska kunna fungera. Ett spontant svar på den frågan är att det för närvarande saknas en grundläggande strategi för att lösa den här typen av problem.

En helt ny insatsmodell (2010) måste få möjlighet att verka där balans råder mellan militära och civila resurser. Variation och flexibilitet bör vara honnörsord i modellen. Skydd (militär) och hjälpinsatser (civilt) måste få verka från säkra närområden. En sådan grundmodell arbetar enligt principen utifrån och in mot ett tänkt centrum, det vill säga att det humanitära hjälparbetet ska förläggas i angränsande närområde till respektive katastrof eller konflikt.

Modellen måste ta form efter rådande belägenhet och i en takt som möjliggörs stegvis. Det som däremot skall undvikas är att tvingas arbeta inifrån och ut, det vill säga att det humanitära hjälparbetet förläggs mitt i epicentrum för respektive katastrof eller konflikt. Detta får bara som följd att människoliv går till spillo.

Resurser i form av förnödenheter, skydd, bostäder och sjukvård måste över tid vara mer rörliga och flexibla. Innan hjälpinsatsen påbörjar byggande av bland annat fasta bostäder och sjukhus måste den politiska situationen vara acceptabelt löst. Dröjsmål i hithörande situation kan överbryggas av ett internationellt mandat, helst i FN-regi.

Modellens styrka förutom ökad effektivitet ligger i att de ansvariga för hjälpinsatsen lättare kan återbörda långväga flyktingar till landet de flytt ifrån, alternativt landets närområde.

Militär och civil informationsinhämtning måste samordnas annars finns en stor risk för egennyttig verksamhet som i förlängningen leder till slitningar mellan länder och biståndsorganisationer, en situation som många gånger kan leda till onödigt mänskligt lidande och därmed svårigheter med adekvat rehabilitering över tiden.

En FN-ledd verksamhet måste präglas av snabbhet och en väl underbyggd första insats. Strävan bör alltid vara att arbeta utifrån och in mot det drabbade området. För att uppnå önskad effekt måste det göras fortlöpande analyser och underrättelseinhämtning om vad som händer både centralt och i periferin.

Var finns den så kallade terrorismen idag 2010? Irak, Mellanöstern, Ryssland, Tjetjenien, Pakistan, Indien, Afghanistan, Storbritannien, Spanien, USA och så vidare. Där militarismen ökar och där humanismen saknas föds terrorismen. Det finns otaliga definitioner av terrorism. En som skapats i en antiterror-resolution från FN:s generalförsamling lyder som följer: terrorism är en handling som går ut på att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation. Hur ska då terrorismen bemötas?

Hur ser kopplingen mellan tunga vapen och terrorhandlingar ut? I en vidare mening kan terrorismen ses som självgenererande, det vill säga att en överlägsen motståndare själv skapar fenomenet. Den internationella terrorismen följer en ganska enkel rekryteringsväg. Det är i starkt konfliktdrabbade områden där förödelsen och hopplösheten breder ut sig som det går lättast att övertala såväl unga som gamla människor till terrorhandlingar. Slutsatsen blir att tunga inhumana vapen leder till terrorism.

Därför krävs ett tydligare agerande av det internationella samfundet med FN och EU i spetsen för att se till att de mänskliga rättigheterna och internationell lag efterlevs.

Beskriv vad som behöver rättas.
CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Den här frågan testar om du är en mänsklig besökare och förhindrar automatiska spaminsändningar.
Här kan du tipsa Europaportalen. Tänk på att vara så utförlig som möjligt annars kanske vi inte kan arbeta vidare med uppgifterna. För att vi ska kunna arbeta med ett tips underlättar det om du lämnar en e-postadress eller telefonnummer. Du kan också välja att vara anonym genom att ange en tillfällig e-postadress, exempelvis gmail. Europaportalen kan garantera fullständigt källskydd enligt grundlagen.
CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Den här frågan testar om du är en mänsklig besökare och förhindrar automatiska spaminsändningar.
Annonser
annons
annons från EU-kommissionen
Fackliga Brysselkontoret

Missa inget

Europaportalens nyhetsbrev ger dig koll.

Annonser
annons
annons från EU-kommissionen
Fackliga Brysselkontoret